Nu kommer hjälpen

Efter mitt sammanbrott i helgen och all hjälp jag fick för att hålla mig på fötterna ringde jag på måndagen till vården. Idag, tisdag, ringde de och gav mig en tid. Imorgon. Redan imorgon får jag komma in. En läkare och en terapeut ska tydligen hjälpa mig. Det känns… bra. Det känns faktiskt bra att få komma in. Jag har varit ganska lugn inom mig idag och igår. Jag har kunnat samla mig. Detta trots att det hände mycket. Far in på akuten och bilen strulade trots att den varit på verkstad. Men jag lyckades hålla mig lugn. 

Imorgon ska jag försöka hitta spår av mig själv. Kanske ett snöre jag kan följa för att ta mig tillbaka dit jag en gång gick fel. Därifrån kanske jag kan fortsätta åt rätt håll. Denna gång kanske jag kan få det rätt. 

Första stegen.

Idag ringde jag.  Idag påbörjades ett nytt kapitel, ett kapitel som förhoppningsvis ska leda till något positivt. När de ringde upp mig så fick jag berätta hur jag mår, hur jag tänker och hur det hela började. Rekommendationen blev försök att inte vara ensam. Kanon, ska jag behöva belasta andra med mitt skit? Hur fan ska de orka med mig så som jag är just nu? De som redan ställt upp i helgen. Man skäms. Man skäms för hur de ser en, hur de ser mig som svagast. Denna gång vet fler, många fler vad som försiggår bakom den fasad jag byggt upp. Förra gången visste bara ett fåtal hur illa det verkligen var. 

Funderingar på framtiden fanns där idag. Framtid med mig kvar. Kvar i livet. Funderingar på val som ska göras, val som måste bli rätt. Vad är rätt? Hur ska jag veta det utan att veta min framtid? Sen orkar jag inte fundera mer. 

Eftersom jag lät det gå så långt denna gång så är allt tungt. Lilla minsta motgång. Inget känns särskilt roligt. Jo, när jag ser Molle glad. Det värmer, det håller den glöd som fortfarande pyr levande. 

Nu börjar resan…

Av misstag hamnade mitt förra blogginlägg på facebook. Jag hade inte koll på inställningarna och när skadan redan var skedd så lät jag den ligga kvar. Att skriva är skönt, hjälper mig rensa huvudet. Egen terapi och jag hittar spår av mig själv. Min familj vet alltså nu hur det ligger till.  

Därför har jag valt att fortsätta låta dessa poster hamna där. De som vill läsa är välkomna att göra så men jag låter er veta redan nu att det inte kommer vara upplyftande. 

Idag har jag varit tvungen att acceptera att jag är inte frisk. Jag har vetat det länge men ändå förnekat att det skulle bli ett problem. Jag vill  inte vara en belastning för de jag bryr mig om. Det har alltid varit jag som varit storebror, jag som stått upp för mina åsikter och som försvarat min familj. Jag ska vara den starke som står kvar, det är den rollen jag givit mig själv. Detta raserades. Jag vill vara duktig på mitt jobb men varenda lilla motgång känns som att jag är värdelös. Jag blir lätt stressad och riktigt förbannad för småsaker. Detta raserade min självkänsla. 

Jag känner inte igen mig själv och inte heller mina tankar. Jag håller ögonen på dig, du som får mig att tänka och känna så här. Du har regerat över mig tillräckligt. Det räcker nu, jag vill tillbaks. 

Även om jag kan detta, vi pluggade detta på fritidsledarutbildningen, så kan jag inte hantera det. Inte själv. Jag behöver hjälp på traven men jag vill komma ur detta och jag ska komma ur detta. Imorgon tar jag mina fösta steg åt rätt riktning igen. Jag och de som vill göra mig sällskap. 

Att knyta näven när det är som tyngst

För ett par år sedan gick jag in i väggen. Jag hamnade i en depression, jag hade otäcka äckliga tankar om att det var bättre att jag försvann. Att alla nära och kära skulle må bättre utav att jag icke fanns mer. Detta berodde på jobbet i Kristianstad. En chef som var manipulativ och ville få bort vissa anställda och höll andra bakom ryggen. Det var två läger och mitt däremellan stod jag som fackrepresentant. Jag fick se sanningen. Pressen och stressen var som en stor sten som bara växte på mina axlar. Till slut gick det så långt att jag var tvungen att sluta mitt jobb. Jag klarade inte av det. Facket gav mig endast 7 dagars karens, så allvarligt såg de på det som höll på att ske. Panikångest var vardagsmat men tack vare en kurator som hjälpte mig så tränade jag bort detta och även mina äckliga tankar. Jag fick kämpa för varenda jävla centimeter i framgång.

Efter denna händelse hände något med mig som skulle förändra mig för resten av mitt liv. Jag märkte själv hur jag dels mådde skit men samtidigt hur jag försökte parera detta. Jag blev mer cynisk, hatisk, fördomsfull och hittade saker att störa mig på. Allt från stora saker i samhället till små saker som föräldrar som inte höll koll på sina barn i mataffären. Jag slutade märka detta till slut, det blev en del av mig. Förutom detta så blev mitt humör sämre och mina raseriutbrott kom tätare. Jag var som en jojo och kunde svänga från glad och positiv till ett rasande monster på en femöring. Jag har alltid haft ett temperament men detta började gå över styr.

Efter situationen i Kristianstad så började jag även träna på mitt rationella och objektiva tänkande. Mina subjektiva åsikter kom sällan fram likaså mina känslor. De stannade inuti någonstans djupt nere, inlåsta. Jag blev bättre på att argumentera men sämre på att uttrycka mina känslor. Jag blev bättre på att undvika i hur andra kände runt omkring mig.

Även om jag lyckades resa mig efter detta så är det nu jag får betala, för nu, nu kommer fakturan med ränta. Känslorna är i uppror och jag kan inte tänka klart. Rationellt och objektivt tänkande vet jag inte ens om det är längre och de otäcka tankarna börjar krypa sig tillbaka. Jag vet vad jag måste göra. Jag vet att jag måste göra något åt det och det snart. Jag känner igen det så väl, en gammal bekant som är på besök. En gammal bekant som man en gång hatade och lyckades komma undan. Han har hittat mig igen och han är hämningsfull.  Jag känner nog igen ditt fula tryne där du smyger i mörkret.

Jag knyter näven även denna gång, jag hoppas jag står pall. Vinna eller försvinna. Det är helt enkelt det det handlar om och denna fighten är för Molle.

Dubbelmoralens härliga frihet

Jag är full av dubbelmoral. Jag vet om att jag har det och att det är kanske lite dumt. Det är inte lätt i detta samhälle att komma undan att ha dubbelmoral då det finns regler, lagar, sociala normer m.m. som talar om hur saker och ting borde vara.

T.ex. i trafiken så anser jag att alla trafikregler utom hastighetsbegränsnigen är viktiga. Jag tycker inte om att folk talar om för mig vilka teknikgrejer jag ska köpa men kan själv predika att Apple är det sämsta skitet som finns. Jag tycker att spelklienter som Steam och Origin är skit, vad har jag installerat på datorn? Jo Steam…

Jag hatar franska bilar. Vad köpte vi till frugan? En Renault Megané 2.0 automatkombi -06…

Jag vet om flera andra grejer som jag kan stå på två olika sidor om, en del av dessa är inte ‘färdigbetänkta’.

Jag tror att alla har någon form av dubbelmoral, om man vet om det eller inte är en annan femma. Vet man om sina brister kan man jobba med dom, vet man inte om dessa så är man befriad från att bättra sig. Att jobba med sig själv är ett tufft jobb och ibland upptäcker man saker om sig själv man inte trodde att man hade. En del egenskaper vill man inte ha och dessa måste man jobba bort. Jag har flera och jobbar på dessa och visst det går framåt men någonstans slutar man också bry sig. Det finns viktigare saker att jobba på. Som att få in pengar till hus och mat.

Att ha dubbelmoral gör också att man kan krångla sig ur kniviga situationer. En konflikt t.ex. eller en diskussion. Givetvis om motparten inte vet om din dubbelmoral.

Dubbelmoralen kan vara farlig om man blir så påverkad av något att man inte ser den själv. Att man inte inser hur korkad man själv är i sina uttalanden. Därför är det viktigt att ta ett steg bakåt, försöka se sig själv, hur man agerat, sagt och försöka pussla ihop helheten för att sedan kunna jobba bort sin dubbelmoral. Som jag skrev, det är inte lätt…

Jag vill gärna veta när folk tycker jag är korkad och säger dumma saker. Detta för att kunna utvärdera mig själv och om jag kommer fram till att detta får jag nog fundera över en gång till så kan jag be om ursäkt, kanske ändra mig eller så anpassar jag mig utefter det sällskapet. Fast även här har jag börjat ”bara vara mig själv”. Än så länge funkar det bra, jag älskar att diskutera och lyssnar gärna på andras åsikter.

Ibland kommer man ikläm med sin dubbelmoral men ju äldre man blir desto tydligare ser man verkligheten och ens åsikter förändras på vägen.

Den största dubbelmoralen besitter nog dock kyrkan på, i Bibeln står det att Jesus ville att hans lärljungar skulle älska människor som han älskat dom, och låt honom, Gud dömma. Varför får då inte homosexuella gifta sig i kyrkan?

Apple och lättlurade konsumenter.

Apple är, senast jag hörde, värderat till 500 miljarder dollar. Ja, du läste rätt 500 miljarder! Det är lika mycket som Sveriges BNP. Vad är då så speciellt med Apples produkter som säljer så bra?

I min mening är det endast en snygg förpackning. Jag ska inte sticka under stolen att de gör snygga produkter men är de värda de pengar de kostar?

Jag ska ta ett exempel, jag använder mig av mobiler.

En Apple iPhone 4S kostar upp emot 7 400:-. Detta beroende på minnesmängd och 64GB är ju då den dyraste. 32GB kostar ca 6800:- och 16GB kostar 5 500:-. Vad innehåller en iPhone 4S i övrigt?

Jo ett operativsystem kalla iOS följt av ett versionsnummer. En processor med dubbla kärnor som snurrar i 800MHz. 512Mb i ram. Det lät väl bra? Och så ser den snygg ut också… finns i vitt.

Och tro inte att mobilen ingår i om du skulle teckna ett abonnemang, det har visat sig att det alltid är billigare att köpa mobilen kontant och sedan teckna ett abonnemang för sig. Det är därför man har förhöjd månadsavgift, det är avbetalningen på mobilen.

Vad innehåller då konkurrenterna? Samsung har precis släppt sin senaste lur Galaxy S3 som är deras värstinglur.

Samsung Galaxy S3 innehåller den senaste arktitekturen, Exynos 4412, med 4 kärnor och grafikdelen är Mali 400. (Tack till We4sZ som rättade mig i detta) Vilket innebär 4 kärnor som snurrar i 1400MHz, alltså 1,4GHz. 1024Mb ramminne och 16GB i lagringsutrymme. Vad kostar då en Galaxy S3? 5 700:- Lite mer än den billigaste iPhonen men fruktansvärt mycket mer prestanda under skalet! Finns i vitt… och för en 300-500:- kan man stoppa i ett minneskort med 64GB. Man kan inte sätta i ett minneskort i en iPhone 4S…

HTC One X är baserad på Tegra 3 från nVidia även denna med 4 kärnor.

Det som kan vara viktigt att poängtera är att det som skiljer är operativsystem och storlek på skärm. Android är operativsystemet som körs på de andra mobilerna vilket är friare än det mycket låsta iOS.

Det är likadant när det gäller deras datorer, ett fruktansvärt överpris för den hårdvara man får. Billigast är det, givetvis, att bygga en själv.

Vad är det då som göra att såp många dras till dessa vita produkter? Snygg förpackning! Det är ju det enda de gör bra. Visst flyter telefonen på bra men det gör min HTC Sensation också men Android. Dubbelkärnig på 1,2GHz. Är det bättre kamera på iPhone? Nej. Är det skarpare skärm? Inte som jag upplever det, för även om det är större tum på skärmen på Galaxy S3, One X m.fl så har de även högre upplösning. Detta gör att pixelavståndet minskar och gör bilden skarpare.

Så återigen, snygg förpackning! Låsta operativsystem så kunden mer eller mindre tvingas att använda deras kringprodukter. Ska du ha en Apple produkt så kan du inte byta t.ex grafikkortet som du kan i en PC utan måste skaffa ett Apple certifierat och det… japp du gissade rätt kostar extra!

Hade Apple haft vettiga priser så hade de antagligen tagit över världen så det kanske är bra att de tar hutlösa överpriser som de gör.

Jag har haft diskussioner med många som gillar Apple och ett återkommande argument jag hört från flera hålla är att Apples operativsystem ska vara så himla lättanvända och ”bara” funka. Det ska alltså inte var så mycket strul som det påstås att det är med windows, android ,och andra diton. Det jag frågar mig själv då varför köper de inte Toyota istället för Volvo, BMW eller andra märken som går sönder mer än, tada, Toyota. Visst den är inte lika rolig att köra men den bara rullar på ju?

Ja just ja… inte lika snygg förpackning….

Ärlighet varar längst?

Ett gammalt talesätt lyder:

-”Ärlighet varar längst.”

Men gör den verkligen det? Jag säger för det mesta vad jag tycker oavsett situation. Jag kan tala om vad jag tycker är bra och dåligt, mina åsikter står jag för. Jag står även orubblig och kan diskutera länge och väl om motparten så vill fortsätta, så länge jag inte är överbevisad erkänner jag aldrig att jag har fel. Detta är inte alltid till min fördel…

Beroende på motparten så ter sig utvecklingen av ett av mina ärliga uttalanden eller en diskussion väldigt olika. En del kan helt enkelt inte acceptera att man tycker olika. En del vill inte höra vad man kan förbättra utan de går hellre i samma gamla fotspår. Några drar till med helt orelevanta ämnen för att… ja jag vet inte hålla sig ovan ytan? Och mina favoriter är de som inte kan diskutera över huvudtaget! De som börjar med personangrepp såsom:

-”Du är fan dum i hela huvudet”

-”Din jävla idiot”

Det finns fler men de varianterna kan vi ta senare. Älskar dessa diskussioner för det är så lätt att trigga motparten med helt relevanta argument.

Dock ska man komma ihåg att de bästa och mest givande diskussionerna kommer utav att alla inblandade parter hyser respekt för varandras olika åsikter.

Jag undrar varför det är så svårt att acceptera att en del av oss är ärliga? Tycker du att jag är dum i huvudet och har argument varför jag är det, varsågod! Take it away! Jag kan ta det om det finns substans bakom, var dock beredd för en diskussion! Det behöver inte bli en arg och fientlig diskussion, aldrig men jag kommer att ge förklaringar, åsikter och vara ärlig tillbaka.

En del saker tar jag åt mig och försöker göra bättre, allt för att bli en bättre människa. Men jag kommer aldrig att säga ”snälla” saker om de inte är sanna för det är inte snällt. Att påtala att man tycker en sak men sanningen är tvärtom, lågt… Ja lägre än Gocals skitnät. Annat skakar jag bara av mig för det innehåller bara subjektivt skitsnack utan substans och objektivitet. Det brukar vara de människor som inte kan diskutera och går till personangrepp istället.

Vart går då min gräns för vad som behöver talas om? Tja, vi kan väl säga så här: Vill du inte höra vad jag har att säga håll dig undan. Och vill du inte höra vad jag har att säga, då lyssnar jag inte på dig heller. Simple as that.

Slutsatsen som jag dragit utifrån mig själv är att jag kommer alltid stå för vad jag tycker men kommer respektera dina/era åsikter. Jag kommer lyssna på dig om du vill höra vad jag har att säga. Jag kommer aldrig kalla dig/er dum i huvudet (på allvar, skämt kanske :P ) för att vi inte är av samma åsikt.

Till exempel: Jag älskar min fru fastän hon tycker om blommor, rabatter och annat grönt skit. Vart hade jag nu gräsklipparen?

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.